Jag har upplevt förändringar under hela min uppväxt. Det gör väl de flesta. Skillnaden för mig är att det varit svårt att tackla dem, eftersom det aldrig funnits någon stabilitet i grunden, ingen fast mark att stå på, ingen famn att gömma sig i. Är väl säkerligen inte ensam om det fenomenet heller, men det är så min verklighet har sett ut i alla fall. Jag tror att om man har en stabil grund så klarar man det mesta. Förutsatt att man trygg i den stabila grunden. Alltså att man litar på den.
Att vara storasyster, den äldsta av tre (till en början, sen av fyra), har jag upplevt, varit en enorm press, jag tog ensam på mig ansvaret för oss. Ni som är äldst i en syskonskara vet säkert vad jag menar, ni andra... Kanske inte så mycket. I min värld, var det jag som fick försöka vara den stabila grunden när alla förändringar gungade runt omkring oss systrar. En liten flicka, med så mycket osäkerhet och rädsla, skulle försöka bära mina småsystrar. Tufft! Ogörligt kanske?! Kanske är det därför jag har alla minnen kvar, även sånt de andra glömt, fast jag vet att de var där. JAG var tvungen att ha stenkoll... Kanske är det därför mina sår blöder lite ymnigare fortfarande, lite mer än de andras? Än idag känner jag det ansvaret ligga i bakhuvudet. Jag känner fortfarande att JAG måste hålla ihop oss, se till att vi är en enhet, annars överlever vi inte. Det är allt jag kämpat för, hela mitt liv. Gud, så jag älskar mina systrar! Jag skulle göra vad som helst för dem, alla tre! Men jag måste försöka ställa om min känsla. Vi är inte barn längre. Jag behöver inte vara deras styrka, jag behöver inte ena oss... Vi klarar att bara vara nu!
Men... Jag har också en annan del av min familj. Min älskade grabbtrio. Här är känslan en helt annan. Här är jag inte ensam med att vara styrkan, stabiliteten... Här är vi det tillsammans. Inget ansvar finns på mig ensam, att vara det. Vi bara är det! Alla fyra tillsammans. Även om M och jag förstås har ett större ansvar i denna familjekonstellation så bidrar Liam och Alvin minst lika mycket. Men på sina sätt. Och även om det gungar ibland och jag faller tillbaka till att vara den där lilla rädda flickan med en blytung känsla på sina axlar, kan jag alltid, till slut, landa tryggt i vår fyrsamhet, och framförallt i min trygga famn hos Martin.
Oj, jissus. Detta blev ett lååååångt och tungt inlägg. Jag skulle egentligen bara kika in (medans jag ligger här och lyssnar på min mans snarkningar innan jag ska gå upp och göra frukost åt mina små hjärtan) och meddela att en ny förändring sveper in över oss just nu, och vi är helt inne i den. Packar, säljer möbler, köper andra möbler.... Ja ni vet! Och det jag skulle komma till, som var anledningen till att jag ramlade in på allt det tunga där uppe, var att först kändes den här flytten vidrig ärligt talat. Jag ville inte bo i en lägenhet igen. Det kändes som ett steg tillbaka, inte framåt. Jag tenderar att göra så där ibland, se saker nattsvarta, utan endaste ljusglimt eller glädje. MEN, Martin är precis tvärtom. Han ser ALLA möjligheter istället! Jippi, livet kunde inte vara bättre... Typ! Sån är han med allt. Lite överdrivet kan jag tycka. Och jag blir alltid vansinnig när han är sån. I alla fall i början. Vi är verkligen två extremiteter åt två motsatta håll när det handlar om det här (och det mesta egentligen). Men så händer nåt, vi landar lite, båda två. Tar lite av varandra, av varandras känsla, och vips så är vi på ungefär samma nivå. Och Martin har då hjälpt mig att se på saken på ett helt annat sätt. Det är det bästa med Martin och mig (och det sämsta, såååå många bråk pga av det!) att vi är varandras motsatser och pusselbitar. Vi gör varandra hela helt enkelt!
Så nu stormar förändringar runt oss, men vi står trygga, tillsammans, för att vi valt det!
