Den här artikeln Bästa vän!, har cirkulerat runt på Facebook ett tag nu.
Jag brukar inte surfa in på såna där artiklar så ofta, men denna gången gjorde jag det. Eller först fick jag den uppläst för mig, och sen läste jag den själv.
Och för en gång skull, har en artikel faktiskt prickat helt rätt. Den beskriver hur det kan kännas när man har en sån där särskild vän, som man inte kan leva utan.
Jag har lyckan att ha en sån vän! Gud vet vad jag gjort för att förtjäna en sån vän, men så är det, och det är jag otroligt tacksam för!
Hon är den enda som faktiskt läser mig helt utan problem, och aldrig lägger in några egna värderingar i det. Hon känner mig utan och innan, inga ord behövs egentligen emellan oss. Samtidigt, så när vi ses, har vi alltid nya och gamla saker att prata om. Orden tar aldrig slut liksom.
Hon är ärlig, vacker och stark. Hon har sina små irriterande egenskaper också (har vi väl alla?!) men de är en del i allt som gör henne till just henne, och därför är det ingenting jag skulle vilja ändra hos henne.
Jag älskar denna människa. Och jag älskar hennes familj. När vi ses, är det aldrig krystat. Vi kan bara vara tillsammans, slappa och skratta. Vi blir som en hel familj, allihopa. Det är härligt!
Helga, du är så otroligt viktig i mitt liv.
Du är en kämpe utan dess like, och jag beundrar din styrka, och är tacksam över att den ibland smittar av sig på mig :-) TACK för att du finns, och för att du är du!
Love u!
