Fotboll, fotboll hela dan...

Då är fotbollssäsongen igång med besked. Två till tre träningar i veckan, och minst en match i veckan också, för Liam.

I lördags tog fotbollen upp i princip hela dagen för Liam. 

Kl 09.50 var det samling på sportfältet. Utbildning i etik, på och bredvid planen stod på schemat. Obligatoriskt för alla spelare. Sista 1 1/2 timmen var även Martin där för en del som var för föräldrarna. Toppen tycker jag! Det är ju superviktigt!!

Alvin och jag stannade hemma för att städa. Eller ja, jag städade och Alvin slappade!

Men sen tog vi oss bort till Sportfältet vi också.

Efter utbildningen hade Liam seriematch, och Martin skulle jobba i kiosken.

 Underbart väder, så det gjorde ju absolut ingenting att hänga där några timmar!

 Alvin fick en lunchlåda som blev över från utbildningen. Pasta med köttfärssås. Mumma tyckte den lille herrn.

Här posar han: "Mamma, kan du ta en bild när jag precis ska stoppa in en tugga?!" Skadad av dokumentationstokig mamma?

 Martin hängde i kiosken som sagt...

 ...men fick en break och kom ut till oss för att mumsa glass med Alvin!

 Första dagen som jag faktiskt fick ordentliga vårkänslor, detta år. Ja, jag är frusen och pessimist. Säger ju att jag är född i fel land ;-) Men som sagt, vårkänslorna kom denna lördag. 

 Dags för match!

Härlig dag!

Bästa vän!

Den här artikeln Bästa vän!, har cirkulerat runt på Facebook ett tag nu.

Jag brukar inte surfa in på såna där artiklar så ofta, men denna gången gjorde jag det. Eller först fick jag den uppläst för mig, och sen läste jag den själv.

Och för en gång skull, har en artikel faktiskt prickat helt rätt. Den beskriver hur det kan kännas när man har en sån där särskild vän, som man inte kan leva utan.

Jag har lyckan att ha en sån vän!  Gud vet vad jag gjort för att förtjäna en sån vän, men så är det, och det är jag otroligt tacksam för!

Hon är den enda som faktiskt läser mig helt utan problem, och aldrig lägger in några egna värderingar i det. Hon känner mig utan och innan, inga ord behövs egentligen emellan oss. Samtidigt, så när vi ses, har vi alltid nya och gamla saker att prata om. Orden tar aldrig slut liksom. 

Hon är ärlig, vacker och stark. Hon har sina små irriterande egenskaper också (har vi väl alla?!) men de är en del i allt som gör henne till just henne, och därför är det ingenting jag skulle vilja ändra hos henne.

Jag älskar denna människa. Och jag älskar hennes familj. När vi ses, är det aldrig krystat. Vi kan bara vara tillsammans, slappa och skratta. Vi blir som en hel familj, allihopa. Det är härligt!

Helga, du är så otroligt viktig i mitt liv. 

Du är en kämpe utan dess like, och jag beundrar din styrka, och är tacksam över att den ibland smittar av sig på mig :-) TACK för att du finns, och för att du är du!

Love u! 

LIAM 10 ÅR!

Grattis Älskade Barn på din 10-års Dag!

 Äntligen låg det en telefon i ett av paketen. Han har längtat och väntat tålmodigt!

Det är helt ofattbart att vi har haft Dig i vårt liv i tio år redan! 

Känns som att Du föddes igår, samtidigt som det känns som att Du alltid funnits där. 

Vad vore livet utan Dig? Meningslöst och tomt! 

Vi älskar Dig Kenneth Liam Lennon Rydenlund!

ENERGI

Helga och jag bestämde oss för att överraska våra män med en helg med avkoppling och nöje!

Planerades såklart i hemlighet ;-)

M fick instruktioner om att hålla fredag eftermiddag blank, och uppdrag att lämna grabbarna hos deras farmor (Tack så hemskt mycket Kerstin för att du altid ställer upp!!)

Sen möttes vi här hemma, där jag redan hade packat åt oss. Allt för att han inte skulle kunna lista ut vad vi skulle göra.

Sen satte vi kurs mot Göteborg vilket skulle bli vår slutdestination.

Vi rullade in på parkeringen på Radisson Blue Riverside runt kvart i åtta på kvällen, checkade in och lämnade väskorna på rummet.

Sen gick i ner i loungen. Och se till vår förvåning, där satt två bekanta människor, hihi. Tror allt både Adam och Martin blev en aning paffa! Uppdrag; Överraskning slutfört :-)

Vi beställde in lite dryck och mat. Satt och tjittjattade ett tag. Dock var en del av oss rejält trötta i ögat, så det blev en tidig kväll. Men sömn är ju aldrig fel.

Lördagen startade förstås med hotellfrukost.

Sen gick de andra till rummen medan jag tog en timme på löpbandet. Utsikten på från gymmet var helt ok ;-)

 När jag var färdig där hade de andra begett sig till spat, där jag anslöt igen.

Mysigt spa, och inte alls mycket folk, så vi fick lugn och ro att bara vara.

 Nöjda killar?

 Jag har verkligen problem med att "bara vara", men försökte verkligen att slappna av. Så välbehövligt efter denna intensiva tid. Vi drack lite cider, bubblade och bara var. Underbart!!

Martin passade även på att ta en massage.

 Vi beställde lunch upp till spat. Haha, ska man slappa så är det lika bra att gå all in.

 Vi avslutade vår dag med en stund i utepoolen, innan vi faktiskt gick ner till rummen och tog en powernap.

M somnade såklart på fem röda. Jag har lite problem även med det, när jag liksom bestämt mig för att sova. Det är i princip omöjligt... Men jag slumrade nog till en stund innan klockan ringde vid kvart i fem på eftermiddagen.

 En dusch, smink och kläder, sen redo för en kväll med nöjen och bästa vänner.

Helga och jag hade bokat biljetter för oss alla fyra för att se Meningen med Livet, med Alex Schulman och Sigge Eklund, på Draken. Mycket bra show, se den om du får tillfälle!!

 Fina fina vänner, och man!! Tack för att ni finns alla tre!!

 När showen var slut hade vi en sista överraskning, och det var middag på Pinchos.

Tapasrestaurang med sjukt god mat!!

 MAT

 Och efterrätt!!

 Sen bestämde grabbarna sista aktiviteten för kvällen, vilket naturligtvis blev Casino Cosmopol. 

Där blev vi kvar ett tag, och var tillbaka, med plus på kontot som tur var, på hotellet vid tvåsnåret!!

Söndagen innebar hotellfrukost och utcheckning. Vi åt lunch tillsammans i Dinners i Ödeshög innan vi skildes åt för denna gång!

Tack för en härlig, välbehövlig helg!!

Annars är ju inte uppdateringen så frekvent här inne. Men det finns inte så mycket tid helt enkelt.

Mycket jobb och aktiviteter som tar upp vår tid.

Jag har ju i alla fall börjat mitt nya jobb, inskolningen är klar och jag går nu min första vecka som självgående!! Jag älskar det! Känns kanon än så länge!

Barnen lever och frodas, och längtar mest efter att man ska sopa bort allt grus ute, så att de kan cykla, åka sparkcykel och inlines. 

Tjingeling!

ÅH, skitstart!!

Så här såg det ut i fredagskväll. Lååååång jobbvecka avslutad, och hela helgen framför oss! Underbart!

Vi har haft en fin helg. Tacomys med Annica, Crille, Eric och Clara på fredagen! Och sen Fortet när de hade gått hem. På lördagen; Först den eviga sysslan; Städ. Sen for vi iväg och mötte upp Adam, Helga och Elias för lunch och därefter premiär för Prison Island. Kul!!! Men väldigt svårt. Efter det hade vi bestämt att barnen skulle få välja en restaurang på stan att äta Alla Hjärtans Dag-middag på. Sagt och gjort, ner till stan. Enas om restaurang var svårt, men sen när vi väl bestämt en så kunde man inte få ett bord om man inte förbokat. Och inte på nästa ställe heller. Vi gav till slut upp, när vi insåg att nästan hela Linköping tydligen bokat bord för att fira dagen. Så vi åkte hem och beställde Thaimat istället. Det gjorde inte alls nåt, alla var nöjda! Typ... ;-) Sen blev det Mello förstås, godis och slapp. Bra lördag!! Igår följde vi med till Ånestadshallen och var supportrar till Elias dom hade handbollsmatcher! Efter det veckohandling, matlagning och slalom på TV:n.

Inatt har jag drömt mardrömmar. Såna där som man vaknar upp från och är helt inställd på att de är sanna! Hatar dem. För man drömmer ju aldrig såna drömmar som är trevliga. Och att man då vaknar upp med en fin känsla... Ligger en ledsamhet i mig idag. Mest på grund av drömmen. Men en del annat också. Dessutom blev Liam och jag mycket osams på väg till fritids i morse. Kanske överreagerade jag på grund av nattens drömmar, den där ledsamheten och det faktum att jag alltid är den där mamman som utnyttjar fritids till max när det är såna här lov, sport-höst- och påsklov= DÅLIGT SAMVETE...Kanske inte... Kanske en kombo... 

Jaha, så det var min helg plus min start på denna sista fulla veckan på Hagalund! En och en halv vecka kvar!!! Spännande!

FRAMÅT med stormsteg

Åh, vad bra det här blir!!

Alltså, det är så fint, här hemma. Det blir så fint här hemma. Fräscht, nytt och mysigt.

Vi har kommit en bra bit på vägen, inte så mycket kvar.

M har kört, jag vet inte hur många, vändor till tippen med en massa skräp vi samlat på oss genom åren.

Och så har vi kört massor till förrådet vi hyrt.

Köpt en del nytt, då en del grejer vi hade, helt enkelt inte passade in här.

Superfräscht badrum!

Vi får ha tvättavdelningen i badrummet. Tänkte först att det var lite tokigt, men detta innebär ju att man inte kan bygga berg med tvätt och högar med nytvättad tvätt och sen stänga om tvättstugan och låta det bli liggande, utan nu måste man hålla undan hela tiden. Perfekt, för en pedant som mig själv ;-) Och det bästa av allt, torktumlare igen! Love torktumlare!!!

Barnens rum är mycket mindre än förut, men ändå fullt tillräckliga till dem. De är supernöjda!!

Vardagsrummet fick en ny soffa, TV-bänk, soffbord, fåtölj och lampa.

Vardagsrummet är lite dumt byggt kan jag tycka. Ligger mitt i lägenheten, och har därmed dörrhål i varje vägg, som dessutom är satta så att man inte kan ha någon hörnsoffa. Så det blev en liten soffa med tillhörande fåtölj, men det blev så fint ändå!

Det var ju det där med att se möjligheterna i saker och ting. Allt blir så mycket lättare då!! ;-)

Haha, den här bilden tog jag enbart för att jag var så stolt över att ha satt upp dessa hyllor själv, spikraka, och både gjort borrhål, satt plugg och skruvat. Annars är det M som står för den biten här hemma ;-)

Jag älskar, ÄLSKAR matplatsen!

Och vårt fina, stora, härliga sovrum!

Annars då?

Livet rusar framåt.

I onsdags var jag på mitt första möte med mina nya arbetskamrater, på kickoff. Börjar där om två och en halv vecka ungefär. Det känns kanon!! Härligt gäng och det bästa av allt är ju att jag får jobba med nåt jag brinner för!

Jag kommer sakna folket här. En del av dem har verkligen blivit vänner, som jag hoppas kunna hålla kontakten med.

Resten av familjen då?

Grabbarna har det bra i skolan. Mycket kompisar, det ska lekas efter skolan helst varje dag ;-) Alvin har nu fått komma igång med innebandyträningar han också. Lycka för den lille herrn! Och under februari månad ska det tydligen även startas upp ett p-08 lag i fotbollen också. Äntligen. Han har ju tjatat läääänge om detta.

Liam pinnar på med sina innebandy- och fotbollsträningar. För tillfället är uteträningarna i fotbollen inställda (tackar vi för!), och de tränar bara fotboll en gång i veckan. Kan tycka att det räcker på vinterhalvåret.

Liam har varit mycket sjuk denna höst/vinter. Tufft för både honom och oss andra. Men nu verkar det, peppar peppar, som att det stabiliserat sig lite.

Martins jobb verkar äntligen ha kommit i en något lugnare period, nu här i två veckor. Skönt, för både honom och oss andra!

Just nu känns det som att vi är inne i ett bra flow, Lovely!!

Förändringar!

Jag har upplevt förändringar under hela min uppväxt. Det gör väl de flesta. Skillnaden för mig är att det varit svårt att tackla dem, eftersom det aldrig funnits någon stabilitet i grunden, ingen fast mark att stå på, ingen famn att gömma sig i. Är väl säkerligen inte ensam om det fenomenet heller, men det är så min verklighet har sett ut i alla fall. Jag tror att om man har en stabil grund så klarar man det mesta. Förutsatt att man trygg i den stabila grunden. Alltså att man litar på den.

Att vara storasyster, den äldsta av tre (till en början, sen av fyra), har jag upplevt, varit en enorm press, jag tog ensam på mig ansvaret för oss. Ni som är äldst i en syskonskara vet säkert vad jag menar, ni andra... Kanske inte så mycket. I min värld, var det jag som fick försöka vara den stabila grunden när alla förändringar gungade runt omkring oss systrar. En liten flicka, med så mycket osäkerhet och rädsla, skulle försöka bära mina småsystrar. Tufft! Ogörligt kanske?! Kanske är det därför jag har alla minnen kvar, även sånt de andra glömt, fast jag vet att de var där. JAG var tvungen att ha stenkoll... Kanske är det därför mina sår blöder lite ymnigare fortfarande, lite mer än de andras? Än idag känner jag det ansvaret ligga i bakhuvudet. Jag känner fortfarande att JAG måste hålla ihop oss, se till att vi är en enhet, annars överlever vi inte. Det är allt jag kämpat för, hela mitt liv. Gud, så jag älskar mina systrar! Jag skulle göra vad som helst för dem, alla tre! Men jag måste försöka ställa om min känsla. Vi är inte barn längre. Jag behöver inte vara deras styrka, jag behöver inte ena oss... Vi klarar att bara vara nu!

Men... Jag har också en annan del av min familj. Min älskade grabbtrio. Här är känslan en helt annan. Här är jag inte ensam med att vara styrkan, stabiliteten... Här är vi det tillsammans. Inget ansvar finns på mig ensam, att vara det. Vi bara är det! Alla fyra tillsammans. Även om M och jag förstås har ett större ansvar i denna familjekonstellation så bidrar Liam och Alvin minst lika mycket. Men på sina sätt. Och även om det gungar ibland och jag faller tillbaka till att vara den där lilla rädda flickan med en blytung känsla på sina axlar, kan jag alltid, till slut, landa tryggt i vår fyrsamhet, och framförallt i min trygga famn hos Martin. 

Oj, jissus. Detta blev ett lååååångt och tungt inlägg. Jag skulle egentligen bara kika in (medans jag ligger här och lyssnar på min mans snarkningar innan jag ska gå upp och göra frukost åt mina små hjärtan) och meddela att en ny förändring sveper in över oss just nu, och vi är helt inne i den. Packar, säljer möbler, köper andra möbler.... Ja ni vet! Och det jag skulle komma till, som var anledningen till att jag ramlade in på allt det tunga där uppe, var att först kändes den här flytten vidrig ärligt talat. Jag ville inte bo i en lägenhet igen. Det kändes som ett steg tillbaka, inte framåt. Jag tenderar att göra så där ibland, se saker nattsvarta, utan endaste ljusglimt eller glädje. MEN, Martin är precis tvärtom. Han ser ALLA möjligheter istället! Jippi, livet kunde inte vara bättre... Typ! Sån är han med allt. Lite överdrivet kan jag tycka. Och jag blir alltid vansinnig när han är sån. I alla fall i början. Vi är verkligen två extremiteter åt två motsatta håll när det handlar om det här (och det mesta egentligen). Men så händer nåt, vi landar lite, båda två. Tar lite av varandra, av varandras känsla, och vips så är vi på ungefär samma nivå. Och Martin har då hjälpt mig att se på saken på ett helt annat sätt. Det är det bästa med Martin och mig (och det sämsta, såååå många bråk pga av det!) att vi är varandras motsatser och pusselbitar. Vi gör varandra hela helt enkelt!

Så nu stormar förändringar runt oss, men vi står trygga, tillsammans, för att vi valt det!

Branäs 2014

I mellandagarna drog vi iväg till Branäs med familjen Averby-Scherling-Jivegård.

Underbart att få hänga med bästa gänget, mysa, åka skidor och bara vara.

Bildbomb kommer här.

Taggade grabbar tiiiidigt på morgonen.

It's time

Häng i vår fina stuga

Som ett vykort!!

KALLT!!

Förmodligen världens dyraste lunch åt vi i toppstugan!

Skaplig utsikt vid lunchen

Dags för skidskola

För Alvin också

Bastu hade vi i stugan

Tacotajm

Taggade grabbar

Here comes Elias

Vackert

Förmodligen världens dyraste fika

Kvällsåkning

Sista dagen lättade äntligen kylan litegrann...

Så var det slut.

Hej då Branäs.

Tack älskade vänner för denna resa!