Stilstudie!

Liam älskar att dansa. Speciellt till Mikael Jackson. Med hatten han fått av Gudmor Ebba (?) är liksom det hela komplett. Då drar han igång musiken på högsta volym (lite mindre om mamma får beställa) och diggar loss som en galning till Smooth Criminal som är lite extra favorit bland alla Jacksons hits. Och han kör movesen han sett i videon till låten, som han aldrig gjort annat.

Han vill gärna ha bekräftelse på det han gör också och brukar därmed fråga; "Mamma, tycker du jag ska vara med i Melodifestivalen för att jag dansar så bra?"

Och vad säger man som mamma? Klart ens egen son är bra på att dansa (om än jag kan tycka att det behövs filas en del på vissa rörelser och taktkänslan ;-))

Idag har jag jobbat 11 timmar nästan. Lite seg i bollen, trots att vi har det väldigt lugnt.

Grabbarna har varit med sin far och Sleipner i skogen och plockat kantareller.

Nu är Martin x 2 iväg och handlar lite. Jag ska bada av mina svettiga smågrabbar (Klibbigt väder är bara förnamnet!!) och sedan stoppa dem i säng snart. Vi andra ska därefter grilla och dricka vin och bara slappa! Nice kväll!!

Svampjakt

Svamphajk med slerreboy - facit so far : 0st!

Kärlek i bild

Att spara en smula

Om två veckor börjar Liam skolan. Då är det också tanken att han skall invigas i det kapitalistiska samhälle vi alla lever i i form av veckopeng. Hur mycket vet vi inte riktigt än, men det blir till lördagsgodis och en liten symbolisk summa därutöver så han kan lära sig att spara.

Den viktigaste leksaken just nu är utan tvekan LEGO-Star wars. Man köper en oanständigt dyr låda plast, bygger ihop den med hjälp av sin far, leker med den, tappar den i ett ögonblick av euofori, ber sin pappa bygga ihop den igen - och sådär håller det på.

Skeppen är strategiskt indelade i prisklasser. Pytte-pytte små för 120 spänn, medelstora för 300 spänn, stora rackare för 500 och sist de stora bestarna som jag aldrig vågar titta priset på. Liam har fått två i 300-kronors klassen. Ett när han fyllde år och ett för pengar han fick av farföräldrarna i Vadstena när han fyllde år. Men hela tiden har han drömt om "general grievious-skeppet", ett 500-kronors monster som tre gånger i rad blivit nekat inhandling när vi varit i affären.

Nåväl. Igår satte vi oss för att räkna ihop alla pengar han hittills fått men inte handlat för i sitt sexåriga liv. 372 kronor i en plånbok på översta hyllan. Vi ritade sen 500 streck på ett papper, strök över 372 av dem och satte på kylen. Grievious var ganska nära!

Effekter av detta?

* Liam tänker på pengar hela tiden. Igår krängde han en teckning till sin farbror Arvid. Jag sa att typ två kronor var lagom. Arre hade dock inga mynt och valde att hala upp en hel tjuga! Total lycka från Liam.

* Liam vill gääärna jobba! Igår sprang han som en tok fram och tillbaka till komposten med allt ihoprafsat gräs från senaste klippningen i en hink. Kom in dyblöt av svett och hävdade bestämt att han INTE sprungit. 10 spänn till!

* Liam sparar! Ville gärna ta med två tior till affären för att handla fler smurfar(surprise!) men efter förklaring att det då skulle läggas till streck på sparlappen och en lång fundering blev det ett nej. " Det är viktigare att spara pengarna pappa."

Är väl fallande skala på de där egenskaperna. Men en milstolpe i uppväxten är det ju trots allt. Skall bli kul att följa.

Inviger!

Herr och fru Rydkvist: Tack för mina Converse och de goda lukterna!! Ni är bäst! Älskar er!!!

Livsglädje!!

Nu, just i detta ögonblick (eller denna period kanske) är jag överfylld av glädje för livet!! Jobbet, staden, familjen, släkten, vännerna, träningen, förväntningarna och längtan.... Allt är bra! Jag känner mig lugn och trygg i mitt sinne. Härliga onsdag helt enkelt!! Idag har vi haft en bra dag. Lek i Valla, lunch på stan och sen ett megagalet Zumbapass med älskade lillasyster. Kvällen bjuder på lite gott, framför de sista avsnitten av Spartacus på TV:n med mitt stora hjärta. Ännu härligare onsdagskväll!

Bad!

Jag och grabbarna tar ett dopp i Varamon med Micke, Mia och Sofie! Kanonväder! Ikväll blir det Villan och köttbuffe - mamma får en egentidsafton, inte fy skam det heller! Skön semester på er!

Hjälp!

Sitter på jobbet, jag är uttråkad!! Nåt så vansinnigt. Jag vill bara hem..... Har gjort allt jag skulle göra under dagen och nästa anhalt i tidsschemat är ett prov kl 20.30. Man funderar mycket när man inte har nånting att göra. Och när man jobbar där jag gör går tankarna nästan enbart mot familjer och framförallt då sin egen! Jag saknar mina killar! Alla tre!!! Men mest saknar jag just nu min underbara Liam. Liam och jag har en jobbig period, oss två emellan :-( Vi kompar inte varandra alls just nu! Liam tyr sig mer åt pappas håll, det märks att han känner av det jag känner. Och ärligt talat vet jag inte riktigt hur jag ska lösa det! Och det skär djupa sår i hjärtat! Jag kan ju inte släppa min uppfostran bara för att få honom att komma nära igen. Hur gör man????? Eller gör man inte alls? Min fina Liam! Världens snällaste, mest omtänksamma, gosigaste Liam!! Mamma älskar dig oändligt mycket!

Det stora i det lilla

Ännu en pappadag går mot sin ände. Cissi jobbar även idag. Trist men så är det ju.

Efter en skön härlig sovmorgon till klockan nio och en frukka följt av iordningstök och handling och härlig grillning i det fina vädret var det dax att knalla ut alla tre grabbarna. Det hade utlovats lek i alla dess former.

Samma sekund som vi öppnade dörren startade regnet att sirla ned, det håller fortfarande på.

Antiklimax. Katastrof. Svikna löften. Ajajaj. Två barn till bredden fyllda med energi.

Jag gjorde mitt bästa för att kompensera. Det blev två pussel, ett brädspel, en soffbrotttning och nästan två timmars kurragömma.

Det ni! Två timmar. Fantastiskt roligt. Man känner sig som sex år själv. När man hittat det perfekta stället (bakom duschdraperiet på nedsläckt toa precis i hörnan så att det inte syns om man inte öppnar det max) och liksom vägrar säga "pip" fast barnen börjar bli oroliga på riktigt att pappa är försvunnen.

Den känslan.

Nåväl. Pappa dog innan barnen. Svetten flödade. Tre timmar pårakenlek är någonstans max.

För att göra den slutliga kompeensationen för vädergudarnas sabotage drog vi till COOP för att inhandla ett par smurffigurer i 10-kronors-automaten. alla var på ett strålande humör. Liam fick glasögonsmurfen.

Sen var det Alvins tur:

Antiklimax 2. Gargamels jävla kissemiss. Efter att ha studerat alla smurfar på bilden (säkert 20st) och hållt tummarna blå för att få gammelsmurfen ramlade det ut en katt - den ENDA figuren i hela snurran som inte är liten och blå.

Slut på tior. Kö till kassan. Barnen börjar skrika. Fortfarande svettig som en gnu. Mer skrik. Beslut. Snabbt beslut. Enkla utvägen? Ja, kör för den.

Det blev en faderlig utskällning om småheten i att gnälla över saker man får. Att inte visa tacksamhet. Att vi lika gärna kan slänga smurfarna i soptunnan. Att det är marsch ut i bilen som gäller utan pardon.

Kanske var det den där känslan från kurragömmaleken, kanske var det Alvins kvävda gråt och genomäkta bedrövelse, kanske är jag bara en blödig jäkel men i bilen gav jag vika.

Tänk er själva! Det är ju som att åka på klassresa för att se J-O Waldner men precis innan matchstart får du ställa dig i hörnet och spela fickpingis istället.

Det blev en springtur i ösregnet, två trisslotter (eftersom jag BARA INTE KAN MED att be om växel i en affär utan att köpa något) och tre tior i växel.

Lägger i den första - kattjäveln IGEN! Lägger i den andra - GARGAMEL, han är ju inte ens med på bilden!!! Lägger i den sista, självande händer... Sovsmurfen!!!!!

Halleluja! Gud hör bön!

Sitter nu nöjd, svettig och blöt på samma gång, i ett hem som ser ut som kriget och har packat in barnen i lekrummet.

De två trisslotterna gav 100 spänn tillbaka - 50:- plus! Smurfarna kostade totalt 50 spänn.

Karma ni vet =)

Lilla Alvin - Stora Alvin

Den här lille killen är Alvin, ca 1 v gammal.

Det känns som igår, samtidigt som det känns som att Alvin alltid funnits hos oss.

Konstig känsla det där. Svår att beskriva.

I vilket fall, det var inte det jag skulle skriva om.

Jag skulle berätta om framsteg!!

Alvin har som bekant, för er som känner honom, totalvägrat pottan. Och det är ju verkligen dags för honom att vara utan blöja kan jag tycka.

Som vanligt jämför man ju med storebror Liam (fast jag vet att man INTE ska göra det), som tog 3 dgr på sig att bli torr. Inte ett skrik, inte en tår. Det gick huuuuur smidigt som helst till.

Och så kommer vi då till Alvin-tvärtemot. Det har varit; "JAG VILL INTE", "JAG ÄR INTE EN STOR KILLE!" osv. Allt för att få behålla blöjan.

Nu har vi i alla fall lyckats övervinna rädsla nummer 1. Att gå på pottan. Alvin är numera helt torr hemma, dagtid.

Rädsla nummer 2 är att gå från pottan till toaletten, vilket är ung lika svårt som det var att få honom att sitta på pottan i första hand.

Det senaste genombrottet, kom igår när jag var på jobbet.

Jag fick ett mess; "Alvin har bajsat på pottan!!"

Tänk att en sån sak kan få ens hjärta att svämma över av stolthet, och sura ihop för att man inte var hemma och kunde visa Alvin hur duktig man tycker han är. Och se stoltheten i hans ögon.

Så, våran stora utmaning är nu att få Alvin att inse att toaletten går minst lika bra att sitta på som pottan. Det är ju ett ganska väsentligt problem att lösa, då det är svårt att bära med sig en potta vartän man går!

Vuxenpoäng?

Liam har utvecklats till en riktig liten morgonmysare. På gott och ont är det hans far som 9 gånger av 10 är det utvalda objektet. Det skall vara på samma kudde, samma täcke samma kvadratmillimeter av sängen.

Halvslumrar han vaknar man allt som oftast av en armbåge på hakan alternativt en välriktad spark i skrevet.

Om han är vaken ligger han mest där och myser. Men imorse hade han ett problem.

När jag vaknade möttes jag av den unge herrn i ett par hörselskydd han fick av mig vintras. Han hade bemödat sig att gå till sitt rum, klättrat upp till hyllan där de ligger och sedan strosat tillbaka till mysposition.

"Du snarkade så mycket pappa så jag var tvungen att ta på mig mina hörlurar för att kunna mysa lite till."

Vuxenpoäng? Inte? Gubbpoäng?!?! Äsch, ni är bara avundsjuka.

Kan inte släppa...

Fy vad irriterande det är när man inte kan sluta tänka på saker, som bara är jobbigt att tänka på! Nån har sagt nånting till en annan person (som handlar om en själv eller sitt närmsta runtomkring), som man då i andra hand sedan får höra om.

Well, jag kan inte sluta tänka på det. Jag har verkligen försökt, efter att ha pratat med andra nära om det, som rått mig till just detta. det är väl sån jag är skapt, överanalyserande.

I vilket fall, det som värker mest i hjärtat, är att det involverar mina två största skatter i livet, mina barn.

De älskar utan premisser. De har än inte lärt sig helt vad som är rätt och fel. De kan inte alltid avläsa situationer, och vad som är passande eller ej att göra i dessa. De kan inte förstå saker, om man inte förklarar för dem. Särskilt inte saker i situationer som aldrig förr har funnits. De är högt och lågt. De avgudar människor som står dem nära. De är 6 och 3 år gamla.

Det jag vill komma till med denna texten är att jag och Martin strävar varje dag efter att göra dessa två små gossar, till fina grabbar med bra värderingar. Vi lär dem att det är viktigt att visa människor man älskar att man gör just det. Och det har dom fattat, det där med att älska. De ÄLSKAR verkligen. De är verkligen inte perfekta, de har mycket att lära, vilket de gör varje dag.

Usch så snurrigt. Tror jag avslutar här innan det blir ännu värre.

Nu ska jag snart iväg för att jobba helgen, och lämna mina älskande och älskade pojkar med sin far som också älskar och är älskad!

Porslinsblomma

I drygt sex år har jag haft denna växt.

Jag har vårdat den ömt och drömt om att en dag få se den blomma.

Det har dock inte hänt en enda gång, tills nu.

En klase inte helt färdigt utslagna blommor, och en med helt underbart vackra små blommor.

Mina blommor verkar trivas i dessa fönster.

Jag har aldrig tidigare heller lyckats få en orkidé att blomma om, men nu har jag en "omblommandes" orkidé i mitt köksfönster. Verkar vara bra fönster med andra ord. Hoppas fönstren på vår nya adress är lika bra!

Jag - en halvmesyr

När den här bilden knäpptes av var jag och Cissi på ensamresa i Turkiet. Det var förra hösten. En pojke på väg till trettio fyllda och tämligen nöjd med livet.

Den tidigare snudd på sjukligt smala ynglingen har som synes äntligen tendenser till att bli en smalfet man med för högt kolesterolvärde.

Här var även beslutet taget om flytt hem till östergötland. Det var nytt jobb på gång och ny bil och nytt hus och närmre från vissa vänner och närmre till andra. Men överlag ett beslut som kändes bra. Mer om detta någon annan gång.

Varför klämmer vi upp denna rackare till bild Juli -11 tänker du. Jo för att tiden från då till nu har varit en egen epok i mitt liv - halvmesyrens tid.

Det nya jobbet var i Jönköping. Vi flyttade till Linköping. Det nya jobbet i Jönköping visade sig i realiteten ligga i Gislaved, Värnamo, Vimmerby, Horda, Ulan Bator och Gåsborn.

14 timmars arbetsdag var mer regel än undantag. Upp vid tre för att förbereda en klassiker.

Det blev inte så mkt tid över till annat än barnen.

Det var många faktorer under resans gång, kanske skriver jag om dem en dag. Poängen, hur som helst, är det mesta som gjordes, gjordes för att det måste göras. Och det gjordes sådär.

Det blev halvmesyr.

Allt annat gjordes inte alls. Som den här bloggen till exempel.

Vi får se om det kan skrivas lite mer i den framöver - jag hoppas och tror det.

//

Carl-Martin