Vissa dagar funderar jag mycket på hur livet formar sig.
Missförstå mig inte, jag är så glad över hur mitt liv format sig.
Men visst har man drömmar, tänk-om och önskningar.
Ibland undrar jag hur det skulle kännas att kunna göra vad man vill. Att gå upp på morgonen och bara ha sig själv att tänka på. Sova när man vill, äta när man vill, gå på stan och strosa, hur länge jag, umgås med vem jag vill, hur länge jag vill.
Ibland är det lite tröttsamt att alltid behöva planera in i minsta detalj.
Eller som en så enkel sak som detta med att städa.
Jag undrar hur det skulle kännas att komma hem till ett kliniskt rent hem, utan att jag självt behövt göra det, eller påminna om att det måste göras.
Eller tvätten.
Undra hur det skulle kännas att slippa bry sig om tvätthögen som reser sig som ett gigantiskt berg i tvättkorgen?!
Tänk om jag inte fått mina två godingar till barn? De är min stora glädje i livet, men att bära dem orsakade det som jag nu hatar min kropp för. Jag klandrar INTE barnen, jag klandrar min kropp som inte klarar av att dra tillbaka all överflödig hud på min mage. Det kommer aldrig att försvinna, det hänger där, helt livlöst, och fladdrar över min, nuförtiden, ganska så vältränade mage. Den magen syns dock inte, just pga dessa hudveck. Bristningar kan jag leva med, men skinnet på min mage får mig att må illa och gråta var gång jag duschar. Tänk om jag slapp må dåligt pga det.
Tänk om vi aldrig hade flyttat från Vadstena.
Hur hade livet sett ut då?
Förmodligen hade inte M och jag hållt ihop, och det är ju inte vad jag hade velat. Men TÄNK OM vi hade hållt ihop I Vadstena. Hade vi haft barnen? Hade vi vart en del av gamla vänskaper som fortfarande finns, men där vi inte längre ingår?
Just nu drömmer jag om framtiden.
Jag önskar att M får sitt arbetsliv som han vill. Att han hittar en harmoni och framförallt att vi tillsammans hittar en vardag efter jobb, som faktiskt funkar, FÖR BÅDA!
Jag drömmer också om att vi kan landa i hemmets vrå. Inte fundera på framtiden, år framåt, utan att vi kan leva i nuet, och bara njuta av att vara tillsammans.
Min största dröm just nu är att få bli Martins fru! (det tror jag han vet, därför kan jag skriva det här ;-))
Jag drömmer om att han nån gång ska komma till den drömmen också.
Jag älskar honom mer än livet självt, och kan inte se min framtid utan honom i den. Utan Martin är jag halv! Låter säkert larvigt. I know, stark kvinna reder sig själv.
Men Martin och jag har varit tillsammans sedan 1999, det är många år. Jag vet, finns många år kvar. Mycket kan hända. Men jag ser det som så här. Vi vart tillsammans när vi var mitt i tonåren och höll på att utvecklas till vuxna människor. Många växer isär, vi växte ihop. Vi hade ett halvår/år när det var skakigt, på och av hela tiden. Men här är vi, många år senare, två barn och still going strong.
Kärleken vi hade när vi först träffades, passionerat och turbulent, har utvecklats till något mycket djupare och starkare. Svårt att beskriva, men ni vet säkert vad jag pratar om!
Babbel, babbel, babbel.
Osammanhängande och kanske lätt rörigt.
Men ibland behövs det lite reflektion. Och varför inte skriva ner det här. det är ju bara folk vi känner som läser här och tjao, this is min sanning just nu!
Nehe, nu ska jag ta och slänga in en ny tvätt och hänga den rena, efter att ha dammtorkat, dammsugit och skurat alla golven. Sen ska jag ta en välbehövlig dusch, och efter det ska jag ta med mina små hjärtan ut i vårsolen! Hoppas det är skönare ute idag än de senaste dagarna när det blåst så in i norden!
Hoppas ni får en fin dag!!
