Åsikterna går ibland isär om denna ädla sport. Och jag förstår att alla inte kan älska den lika mycket som Cissi och Nina Almenning.
(Den fina bilden är tagen av min lillasyster)
Alvin är en mycket envis liten människa. Dessutom är han just nu inne i en otroligt intensiv trotsperiod. Allt är nej. Tror M nämnt det tidigare här. Detta är ju naturligtvis jättefrustrerande för oss andra. Att höra "NEJ" till absolut allting är ju inge kul alls.
Men, han kan vara väldigt artig när han är trotsig, vilket gör det hela något lättare att överleva.
Några av "konversationerna" under dagen än så länge:
CISSI: Ska vi byta blöja?
ALVIN: Nej tack!
CISSI: Ska du komma upp ur sängen?
ALVIN: Ehm, Nej tack!
CISSI: Ät lite mer nu Alvin!
ALVIN: Nej tack mamma, jag är sååå mätt!
CISSI: Hörrni grabbar, nu får ni städa undan här!
(Liam börjar direkt städa, Alvin står och tittar på med de obligatoriska händerna på ryggen)
CISSI: Alvin du också!
ALVIN: Nej tack mamma, jag tittar bara!
And so on and so on....
Tre kilo sand, tre liter vatten, fuktiga strumpor väntar tillsammans med 29 kilo barn efter jobbet. Av hänsyn till mig själv har jag inte fotat baksätet på bilen där hälften av lasset ofelbart blir kvar. Att ta bort sanden när den impregnerats i blöt overall är nämligen omöjligt innan det torkat.
Lera - som de gamla grekerna kallade det.
Ja, det är Alvin som detta inlägg kommer handla. Vår fina, envisa, underbara, goa unge.
Ni som läst min tidigare blogg, vet kanske att det är jobbigt med dagislämningar. I alla fall när vi lämnar dem på varsina avdelningar (på mornarna lämnas de på samma då det inte är så många barn där då). Detta har varit likadant sedan han började på detta nya dagis. Han börjar redan en halvtimme innan vi ska gå. Det är som om han känner på sig det. Sen gnäller han hela vägen till dagis:
"Vill inte dagis"
"Vill vara hemma"
"Annat dagis, snälla mamma"
osv, osv, osv.....
Sen kommer vi då dit. Han gråter under tiden jag klär av honom. Och han skriker när dagisfröknarna tar honom. Det sista jag ser av honom är en upprörd, ledsen, och rädd liten kille :-(
Mammahjärtat blöder var gång jag går därifrån. Det är jobbigt. Både för honom och mig! Jag vet inte vad jag ska göra för att göra allt bättre. Vi har försökt "pratat positivt" om dagis, inte pratat om dagis alls. Ingenting hjälper!
*usch*
Har ju vart borta ett tag från jobbet på grund av påsk, sjuka barn och sådana saker. Har med andra ord haft gott om tid att fundera på hur jag skall designa min kontorsmiljö.
Sitter tillsammans med Torbjörn , vi kan kalla honom för Torbjörn, i ett rum. Vi vill inte gärna se varandra hela dagen utan har en skärmvägg emellan oss där man, om man vill, kan göra lite hemtrevligt. Sätta viktiga lappar, kanske ett ordspråk, kanske lite familjebilder.
Jag är nöjd än så länge måste jag säga. Blir sjukt bra detta.
Dags för middag. Det var sååå gott!
Påskaftonsmorgon = äggletning i P&M:s trädgård.
Japp, påskharen hade koll på att vi var på resande fot.
Det var riktigt vårväder och vi tog en prommis innan hemfärd.
Gigantisk barngunga
