Björn och Ebba

Det vore stor tragedi för människan om hon känt till meningen med livet. I så fall skulle hon ha kunnat lösa den som om tillvaron vore ett matematiskt problem. När meningen var avklarad återstod endast leda och vana.

Det vore även en tragedi för människan om hon skulle vara odödlig, ty alla ansatser och initiativ kunde flyttas till den eviga morgondagen. Vissa individer skulle tvingas leva tusentals år med stympade kroppar efter olyckor och inga självmord vore möjliga. Kvinnans fertilitet förlängdes mot evigheten. Männen kunde ha otaliga barn. Beslut sköts till gränslös framtid.

Meningen med människans liv är öppen och obestämd. Det är vackert och underbart. Alla forntida och antika gåtor kvarstår: Vad händer efter döden? Hur blåses liv i materien?

Ur Björn Ranelids Krönika i Dagens Arbete denna månad

Ibland kan en text läsas och den liksom fastnar på en. Den tar tag och vill inte riktigt släppa. Jag beundrar alltid människor som gör detta med mig. Ingressen ur Björns senaste krönika ovan är en av dem. Det är fors och flyt, det är djupt och tänkvärt och grunt och avslappnat på en och samma gång. Ibland önskar jag att jag kunde skriva så pass bra.

För visst är det skönt att vi inte riktigt vet meningen med allt? Visst är det skönt att vi faktiskt skall dö en vacker dag så att vi lär oss att uppskatta allt vi har och kommer att få? Visst är det skönt att vi inte får 130 barn så att vi lär oss att ta hand om och ösa kärlek över de få vi faktiskt unnas ta hand om?

Igår blev min barndomsvän Ebba mamma för första gången och jag kan lova att det var stort. Jag kan också lova att i just det lilla ögonblicket när hon hörde sin dotter skrika för första gången och hon tittade in i sin mans ögon inte funderade särdelses mycket på meningen med vad som helst.

Själv har jag tagit ett beslut att aldrig mera flytta fram några ansatser och initiativ till morgondagen. Det tar tid att lära sig men jag kan lova er kära vänner; det är värt ansträngningen.
Den respekt för det egna jaget och den ro man finner när man unnar sig själv och sina nära att stå upp för den man vill och förväntas vara - den kanske inte heller är meningen med något, men den får dig att sluta fundera.
För varför fundera över igår och morgondagen när du trivs så bra med idag.

För morgondagen är ju som sagt inte oändlig - skönt eller hur?