Igår lämnade jag barnen som vanligt, vid halv tolv, när jag ska jobba kväll! De båda var på riktigt bra humör, pigga och glada.
Sen kom jag till jobbet 3 timmar senare. Hann inte ens ta rapport, fören det ringer från dagis.
Alvin hade feber, 39 grader.
Jaha, bara att bege sig hemåt igen.
Går in till chefen. Berättar vad som hänt.
Vet ni vad jag får höra?
"Jaha, och hur ska jag lösa det? Jag har ingen personal att ringa in!"
Jag blev galen. Tror de jag bryr mig om hur de löser det? Särskilt som det varit den senaste tiden på jobbet. Vad ska jag göra åt det? M jobbade, som en gnu igår (idag med) och kan inte bara slänga sig hem. Paula (chefen) frågade helt självklart: "När kommer du tillbaka då? När kommer Martin hem?" Snacka om att de tror att jag offrar allt för mitt jobb. Det är ju egentligen mitt fel att de tror så. För det har varit så. Jag har offrat mycket för mitt jobb. Men inte längre.
Är det inte så ändå, att en chef ska säga: "Oj det var tråkigt. Gå hem du och hoppas Alvin kryar på sig snart!" Sen att det blir problem, fine, men inte är det MITT bekymmer.
Jaja, vansinnig, är bara förnamnet på hur jag kände mig när jag gick därifrån.
Och vet ni, jag njuter i fulla drag av att vara hemma med Liten Alvin idag!!
Så det så!
2 kommentarer:
Du ska vara förbannad! Inte okej att som chef bete sig så...
När ni var små var ni ofta sjuka. Jag minns särskilt en gång då de ringde och sa att du hade feber igen. Jag blev lite oroad då vi nyss hade haft en omgång sjukdom och uttryckte väl nåt i stil med" inte nu igen". Då sa min chef " gå nu hem och ta hand om flickorna, de är bara små nu och de behöver dig nu". Tids nog klarar de att vara hemma själva men det är långt dit. Så ska en chef vara.
Och det är inte din sak att lösa det.
Däremot så hade jag kunnat komma till er men. Kram till er alla.
Skicka en kommentar