Fotbollsträningen i veckan. Strålande sol, en glömd filt och överlag gemytligt.
En av tränarna trodde att det var ett gäng nyinryckta rekryter i armén han tränade. Det la lite sorti på den annars glada stämningen.
Efter en timmes skott, pass och löpning var det dags för match. Det är roligt det där med intensiteten på de olika momenten förresten. Det är ett stilla lunk med full fokus när det skall sick-sackas mellan koner . Gärna att man stannar och rättar till bollen lite med handen istället för att ta risken att missa en kona. Hastigheten är inte högre än att jag skulle kunna krypa förbi på alla fyra. Baklänges. MEN SEN. När skottet avlossats eller den sista konan har rundats. När man skall tillbaka till sin plats sist i kön.
Det är som hin håle själv står och eldar på barnen efter avslutad övning. Hinna tillbaka så fort det över huvud taget är möjligt är det enda som betyder något. Sen - lunka ett varv till. Så där håller det på.
Nåväl. Match var det sedan sista kvarten som vanligt. Som vanligt var det 5 målvakter i varje lag. Efter en stund var det iaf Liams tur att vakta målet. Då händer detta:
Ett behov modell akut infinner sig hos vår lille krigare. Utan att tveka rusar han ut i terrängen och sätter igång. Hela tiden med en blick på spelet.
Bollen kommer närmre! Ajajaj. Panik i lägret. Alla mammor och pappor skrattar högtidligt på läktaren. Som tur är på andra sidan planen så Liam hör det inte riktigt. Av mirakulös händelse lyckas motståndarlaget missa öppet mål.
Han ville inte riktigt prata om det i bilen sen. Det tog emot. Men jag sa som det var - måste man så måste man.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar