Turkland

Sitter i en hotellsäng klockan 23.41 lokal tid i Icmeler i Turkiet. Det är bara jag och den halva av mig som jag frivilligt gett bort. Ensamma. Och det är naturligtvis underbart och allt det där. Ni vet.

Vi har varit här i tre dagar nu och det är egentligen först nu verkligheten börjar komma inpå en. Ungefär såhär pass lång tid tar det att komma på att man har en kropp som varit ganska slutkörd och äger en hjärna som bara fungerat för att man tvingat den, och det till det allra mest basala.

- Sova, jobba, äta, sköta om hemmet, vara med sina barn, älska sina barn, skälla på sina barn, krama sina barn, ha kvartssamtal med sina barn, skratta med sina barn, skratta åt sina barn, varafinnasföremottillifrån sina barn -

Att ha två barn på 5 och två och ett halvt är ens liv. Vi lever det livet. Inget skulle få mig att vilja leva något annat. Det är mening och glädje och kärlek och gemenskap och tillhörighet och ens jag och nya jag och hela härligheten. Det är också ett jobb som kostar hälften av alla par under 25 som får barn deras kärlek. Det kostar av varandra att ge och ge och ge och till slut orkar inte alla att andas tillsammans för det finns inget tillsammans kvar. Allt har blivit allas och hela tiden. Och det är framförallt det. Hela tiden. Att inte bara få vara. Både ensam, sig själv och tillsammans bara den vuxna delen. Det kan vara instängt och frustrerande att alltid finnas för ngn annan och aldrig för sig själv.

Så är det naturligtvis inte. Världen är inte svart eller vit. Nej, det är en härlig grå sörja och det är väl därför vi älskar det så mkt. Livet.

Hur som helst. Jag och Cissi har gjort de tuffaste åren tillsammans nu. Gud skall veta att vi har vandrat en lång, krokig stig tillsammans sedan långt tidigare. Den långa vägen som om inte någonting annat gett oss insikten om att gräset är fan inte grönare på någon sida av staketet. Att det farliga ligger i att alltid titta åt det hållet. Att det viktiga inte är att det alltid skall växa och frodas utan att det finns något vackert, stort och härligt i att faktiskt bara vara där tillsammans. Även om det är sterilt, saktmodigt, snårigt, kallt, varmt eller på skalan där någonstans mittemellan.

Tre dagar. Det var 6 år sedan vi gjort något tillsammans som är längre än 4. Tre gånger har vi rest till London och hälsat på Maria och Jean-Paul, två gånger i tre dagar och en gång i fyra dagar. En gång har vi varit i Stockholm för en långhelg i tre dagar. Men aldrig längre än fyra.

Det är en ocean av tid. Jag vet sen tidigare resor att tre dagar går bra. Den fjärde börjar längtan efter knattarna banka i bröstet. Därför ser jag fram emot dagarna som kommer. Att sakna barnen så att det gör ont. Det tror jag kan bli en av de största saker som hänt mig. Jag skall inte gissa om detta, för det kan lika gärna bli tvärtom. Att se dem i en kamera på Skype både hjälper och stjälper. Men att sakna dem så innerligt tror jag kommer vara bra för både oss och dom.

En egoistisk utgångspunkt ovan, det inser jag givetvis. Men jag ser det inte så. Jag tror att om alla i familjen skall må bra krävs det att delarna fungerar var för sig. Och detta behöver vi. Jag och den där halvan ni minns. Detta om detta. För övrigt tror jag att tuff period nummer två kommer om 18 år när det sista barnet skall lämna fast då blir det tvärtom. Vem är man då när det var så längesen man hann ställa frågan? Men det tar vi då.

Men det var ju turkland som inlägget hette. Och denna blogg finns för att i första hand samla och dokumentera. Jag vet att vi har ungefär femton återkommande datorer som läser detta. Hej flesen, hej syrran, hej Gunn, hej Sleipner, hej Sanna, hej Chrille och Annica, hej Malin och ni andra. Bloggen skrivs ju inte för er i första hand utan för att minnas om femton år vad som skedde. Och för mig mer än Cissi vill jag minnas för mig själv och visa för mina barn hur vi tyckte och tänkte snarare än kanske själva dokumentationsdelen. Men båda behövs ju.

En sak som glömts bort mer och mer men som ploppat upp som sojabönor i mitt minne den senaste veckan är nämligen att jag varit här förut. 2001. Med Herrn som benämdes Sleipner i stycket ovan.

Det var tågluff och det var september och det var 30 dagar utan planering, kurs riktning och syfte av två män som tycker lite om mycket men olika om nästan inget. Och det är dags att samla även detta minne någonstans i skriven form innan det blir ett minne som bleknar och försvinner helt. Här kommer därför fyra dagar från september det året. Ingen tvingar dig att läsa som sagt =).

Det var en tidig morgon. Veckodagarna hade sedan länge slutat ha betydelse. Vi kom från ett tak utanför tågstationen i Sofia där vi grillat nudlar i vårt bakterieväxande stormkök som gick under benämningen Torbjörn efter dess ägare Torbjörn Ahlund. Det var efter en natt på ett skakigt tåg som blivit omkört av gamla rostiga bilar från andra världskriget. Det var en sträcka som tagit till synes oändligt många timmar att genomföra och känslan var att man hade kunnat jogga fortare utan större ansträngning. Det var en natt utan nämnvärd sömn av enkel anledning. Vi hade inte löst sovblijett för en extra slant kosing. Straffet för detta var att bli väckt 2 ggr i timmen av konduktörer som ville kolla biljetten eller passet en extra gång till. Det var BILLIETTI och PASSAPORTE i evighetens evighet amen. Det var utan dusch i två dygn, kanske tre.

Och vi rullade in i Istanbul.

Mitt enskilt starkaste minne är att barnen i förorterna pekade finger och skrek och pekade åt oss och på oss. Första intrycket var för jävligt. Vilket rövland tänkte vi, de hatar oss verkligen. Jag minns att vi sa att de åtminstone gillar Kenneth Andersson (Kneten kallad) och att vi kanske kunde hitta några Fenerbache-fans som vi kunde hänga med.

Så rullade vi in på stationen. Martin, Martin och Olle Ljungström. Som en tysk indian. Här fanns stoj, stim, rörelse, försäljare och en man i vitt skägg som såg ut som en äldre variant av tomten.

Hans namn var mister Jim.

Mister Jim hade vita byxor, vit skjorta, vit kavaj, vit hatt och det vitaste skägg du kan tänka dig. Om mister Jim stod i starkt motljus syndes han inte. Mister Jim var 84 år gammal. Med sig hade han en knackig engelska och en söndrig bok. I boken hade andra resenärer skrivit omdömen om hans hotell. Flera av dem på svenska. Om yttrycket "ömsom vin och ömsom vatten" inte myntats tidigare hade tillfället varit ypperligt att göra det om dessa ömdömen.

Vi tog en chansning liksom två tjejer från Norge med lika stora ryggsäckar som våra och vi lastades in i hans bil. Här hände det dock någonting. Mister Jim ägde nämligen en gigantiskt Ford Impala från 70-talet med soffkollosser till säten. Mister Jim tänkte ratta denna enorma tingest själv med sina späda armar. Detta faktum blev för mycket för de norska damerna som hastigt hoppade ur bilen och sprang vidare.

Norrmän! Fy fan. Här kör vi med svensk artighet och vi satt snällt kvar.

Vi satt inte lika bekvämt när vi 10 minuter senare befann oss på den femfiliga singapore highway i tidig rusningstrafik. Mister Jim hade två saker som han älskade mer än allt annat i sin Ford Impala. Det ena var en egenkonstruerad tuta som lät som glassbilen när han skrek på alla andra bilar som körde fel och den andra var tändningen. Mister Jim hade en bestämd idé att stänga av motorn i nerförsbackarna. Även på femfilig motorväg. Och säga vad man vill om hans vitalitet men att ratta den monstertrucken utan servo kändes sisådär. "SAVING GAS SAVING GAS" skrek han euforiskt vid varje tillfälle. Men vi överlevde.

Vi hade därefter två riktigt gemytliga dagar i Istanbul. Med ett litet undantag. Vi hade strosat runt i ulan bator-hetta i en halv evighet efter att inte ha hittat utgången på "Grand Bazaar". Turkiets största shoppingområde med en mytomspunnen yta och inga våningar. Under tak. Tvenne garnnystan hade inte räckt för att finna vår väg tillbaka ut. Vi ville ha en kall pilsner.

Problemet var att det inte fanns några barer. Det var de falska rolexklockornas rike och de silvriga tekopparnas fölovade land. Men inga barer. Till slut uppenbarade det sig dock ett vattenhål att släcka törsten i och som två nyfunna skeppsbrutna sprang vi in för att beställa. Vilket var enkelt. De hade nämligen bara heineken. Och detta är sant. Ingen vodka, inget sortiment. Bara Heineken. Och det var endast manliga gäster. Detta är också sant: Alla hade mustasch. ALLA! Fråga mig inte var vi hade hamnat, men det var låångt ifrån turiststråken med nattklubbar barer och hippa butiker. Vi var i en urturkisk stadsdel.

Baren hade en liten, liten TV ovanför dörren. 15 tum kanske. Alla tittade på den.

Ett flygplan flög in i direktsänd TV i en skyskrapa. Bredvid stod en annan skyskrapa och rök. Vi fattade ingenting. Rektionerna på detta i ett land som Turkiet var delade givetvis. Vi kände hursomhelst att nu var det dags att dra. Det kunde gå illa. Man vet ju aldrig. Så vi bokade en bussbiljett till Izmir, hamnstaden. Varför? Enligt motormännens vägatlas från -94 som Sleipner lånat av sin mamma Geta gick det båtar härifrån till Grekland. Och det var dit vi ville. Ett tips till andra resenärer är att om inte köpa en guide eller fråga någon i alla fall ta en nyare upplaga. Det gick inga båtar. Det var lyxhotell överallt. Vi hade inga pengar till detta. Vi la oss i en park för att nanna kudde. Att vi blev rånade under tiden vi sov kanske inte var förvånande men det hör ändå inte till poängen. För efter pekade fingrar, en obehaglig stämning efter 9/11 och ett nattligt rån vill jag nu lyfta fram det trevliga. Turkarna. Oavsett vilken bilden var av dessa män i skor innan rämnade den bilden nästa morgon.

Hans namn var den söndersupne skillsmässomannen.

Här satt vi alltså luspanka, nyrånade, bortkomna och tröstlösa i en stad där inga förbindelser fanns med andra länder i en stad på den turkiska västkusten och, ja, man kan nog säga att det var lite deppigt. Ingen verkade kunna ett ord engelska. Utom den söndersupne skillsmässomannen.

Han hade skiljt sig kvällen innan och druckit sina sorger hela natten. Non stop. Utan sömn. Hans ögon var som ett par skojglasögon från buttericks. Han hade flera år tidigare haft ett annat förhållande med en tjej ifrån sverige. Han kunde exemplarisk engelska och hade arbetat som guide. Han förklarade för oss att på grund av osämja gick det numera bara båtar till Grekland från ett ställe i hela Turkiet, staden Bodrum. Och jag skall göra detta kort. Izmir låg runt en vik. Det gick båtar mellan de olika delarna. Den söndersupne skillsmässomannen betalde en båt för oss, sen en taxi, sen en väntan tillsammans med oss, sen pratade han med busschauförren för att försäkra sig om att vi skulle komma rätt och sen erbjöd han sig att vi skulle få komma upp till honom och vila och äta frukost de tre timmar som var kvar tills bussen skulle gå. Detta dagen efter en av de värsta i sitt liv. Om gud finns var han en liten del. Jag vet inte om vi någonsin kommit vidare utan hans hjälp. Kanske hade vi fått vända om igen.

När han gick erbjöd vi honom en slant för all hjälp han gett och all tid han offrat. Den söndersupne skillsmässomannen sade att det var den grövsta förolämpning man kunde ge en turkisk man som gett hjälp. Vi skämdes.

I Bodrum minns jag inte särdeles mycket mer än att vi sov i ett rum med air condition och badade i en bassäng med rent vatten. Sen lämnade vi landet.

Minnet var att det inte var ett rövland. Att män som Mister Jim och den söndersupne skillsmässomannen inte finns i Sverige. Att det finns mycket att lära. Och så är det ju.

Mer om Turkiet imorgon, och då blir det dagens a lá carté. Någon gång kommer fortsättning på den gamla resan också. Det är värt att bevara.

Ha det gott nu mina vänner!