Throwback - när Martin uppdaterade den här bloggen mer flitigt!

Alltså... Jag tror jag dör vilket roligt inlägg. Kan inte låta bli att fnissa. 

Detta inlägg skrev Martin 26 april 2010. Alltså 4 ½ år sedan. Vi bodde fortfarande i Skövde och jag jobbade mycket natt. Jag ser Martin framför mig, jag ser barnen framför mig, jag ser hela situationen framför mig. Obetalbart!!

Att "Tappa det"

Fredag morgon. Ensam upp med barnen som vanligt. En lite sämre morgon även med en konstant morgontrött människas mått mätt. Som vanligt lite blåslagen efter att ha legat ensam mellan två barn som ligger tätt som packade sillar. Där den ena slår hårda slag mot min näsa och mumlar obegripliga ord i sömnen och den andra sparkar med ben som räcker just nedanför där magen slutar.

Tar mig mot duschen. Det är en lång väg att gå trots den icke så imponerande sträckan på 5,5 meter. Jag ter mig som en zombie i en lågbudgetfilm från amerika. Ni vet, med det högra benet liksom släpandes. Spikrakt och utom alla leders närvaro. Med samma kropphalvas mungipa ömsom öppen ömsom stängd. Jag har någonting att säga men inte riktigt förstånd nog att uttrycka mig.

Duschen hjälper lite. Jag bemödar mig att klä barnen, byta blöja och göra mig själv fin. Jag fuskar lite med rakning och hår då det viktigaste är att vara fin när jag kommer HEM från jobbet och familjen är komplett igen.

Idag är vi uppe extra tidigt då jag har 13 gubbar i projektet jag leder som jag vet väntar på jobbet. Vore tråkigt om jag är sen då de inte kommer in i det rum vi skall vara i utan min nyckel. Det känns bråttom, bråttom, bråttom.

Kroppen börjar vänja sig nu. Jag skojar med barnen som vore jag den piggaste helyllepappan tänkas kan. Kittlas och sjunger och brottas och jagas och pratas. Trivialiteter som blir intressanta bara för att ett barn uttalar dem. Det blir en bra dag detta.

Omega-3 och multivitamin. Lite placebo som bygger på illusionen om pigghet. Lite Juice till det. Bara lite Juice så går vi sen. Bara. Lite. Juice.

Slinter till. Ett "FAN" som får Ronjas vårskrik att låta som en viskning. Glas. Juice. Golv. Dålig kombo. Två barn som springer in i köket."Vad gör du Pappa?"
"Vad gör du Pappa?"
"Akta er, ni får inte gå in här nu!"
"Men, vad gör du pappa?"
"Gå och ta på er jackan istället!"
"Är du arg pappa?"
"NEJ! Ta på er jackan istället"
"Men du då pappa?"
"Jag kommer snart"

5 sekunder senare

"Vad gör du pappa?"

Det rinner över. Akta glaset. 13 personer som väntar på jobbet. Akta för fan glaset. Låt mig fixa detta ifred. Cissi kommer snart hem från jobbet och det är glas i hela köket. Sluta fråga vad jag gör! Det ser ni väl? Jag ligger här och torkar juice och glas klockan halv sju på morgonen, sen till jobbet, just självövertalad att jag är pigg och med två barn som absolut inte får gå in och trampa glas i köket men inte verkar tycka någonting är viktigare än just detta.

"Vad gör du pappa?"
"SKIT I DET DU! NU TAR DU PÅ DIG JACKAN! GÅ HÄRIFRÅN"

Vi går i tystnad till dagis.

Det är svårt att hämta igen den dagen sen. Tro mig. Det är svårt