Orättvist!

Varför är det så att jag alltid känt att jag fått kämpa för att betyda nåt?

Mina barn, min familj, jag och M är precis lika viktiga som alla andra.

Varför känns det som att det alltid glöms bort?

Gör vi nåt fel?

Kanske beror det på mig?

Jag vet i alla fall att mina barn kan inte ha gjort något som gör att de förtjänar att förbises. De är ju bara barn, och fina barn dessutom!

 

Aja, som vanligt lär man väl inte få några svar mer än möjligtvis; Nej men sååååå är det väl verkligen inte! Du bara inbillar dig!

NEJ, det gör jag inte. Jag har mååååånga exempel på sånt här!

 

Filosofisk och ledsen måndag med andra ord.

Men måndag är det likväl. Dags att ta tag i veckan och dagen först och främst kanske.

Vi har haft en bra helg. Fick besök från Peter och Tiffany i lördags, åt god mat och drack gott vin!

 

Idag har jag tänkt mig en timme på Crosstrainern på gymmet.

Ska bli gött!