I början av denna trip hade Liam en puckel att ta sig över i sin lära-simma-resa.
Bekymret stavades rädsla för vatten i ögat.
Det peppades och förminskades och skenmanövrades och lurades och skvättes och funderades och kördes med puffar om vartannat från sluga föräldrar utan större framgång. Till slut hamnade vi i klinch där kontentan kort blev "sluta tjafsa om lite vatten i ögat nu, end of fjanteriet"-ish.
I samma sekund dök ett svunnet barndomsminne upp där jag tjatade på Pappa om att få klättra upp på hans axlar - bara en gång till, snälla.
Ni vet när ens pappa åter tagit av sig sina brillor, blinkat närsynt för hjälplig skärpa, klivit i den lite för kalla sjön och kurade ihop sig i en liten fosterställningsboll på botten och sen fick man hasta upp på axlarna med nakna fötter. Känslan den där millisekunden innan man for iväg, den kom tillbaka. När man förmodligen drog något lite för hårt i pappas kalufs för att inte tappa balansen och sedan den absoluta övertygelsen om att man minsann minst är 5 meter upp i luften efter att pappa skjutit spjärn mot sandbotten och rest sig så hastigt som möjligt. Den lilla tiondelen av viktlöshet och ärlig fasa innan man slår igenom ytan.
Så jag drog den för Liam. Hela storyn, och att det var det bästa jag visste. Och att jag var någonstans i hans ålder.
Liam tystnade länge, filurade och var tvungen att kontrollfråga att jag talade sanning på hedersord.
Det har hänt under med den mannens vattenförmåga i veckan. Han simmar under vattnet, sätter sig på botten, gör bomben, försöker dyka, simmar, snorklar i havet. Och idag så kom han framsimmandes och sa:
"Du pappa. Kan vi inte göra det där du berättade om - det där som farfar gjorde med dig när du var liten?"
Filmbevis.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar