Lycka

Jag idag den 30 April 2010. Lite vuxen, lite ung. Ett år äldre igår. Lite rebelliskt fotad framför parkering förbjuden-skylten. För jag stod verkligen parkerad där ett tag. Vi var och red häst tillsammans med alla andra barnfamiljer i skövde nämligen. Vi fick inte gå förbi i kön. Skit samma, det är inte det detta skall handla om.

Min mormor fyller 80 unga år idag också, men det skall inte handla om henne heller.

Nej. Jag tänkte skriva om den här bilden idag. Den tog jag efter att vi hälsat på grisarna, hönorna, ridit på hästarna, köpt godiset, lyssnat på vintern rasat bland alla landets fjällar och sprungit, sprungit, sprungit i backen där. Just innan elden skulle tändas och jag fick en kort sekund själv på toppen av kullen.

.Lycka.

Finns ju i olika skepnader såklart. Och förhoppningsvis finns den alltid där hos er, mina vänner, som läser detta. Den jag talar om kommer dock väldigt sällan. Ni vet. När Zlatan klackar in 2-2 mot Italien. När ditt barn skriker för första gången på BB en millisekund efter du blivit övertygad om att den inte fick lära sig andas innan han kom ut. När du sekunden efter skriket möter hans mammas blick och tänker: "Frys världen nu. Det blir inte bättre. Riv allt utanför det här rummets väggar, låt pestens tid alá Stephen King äntra världen. Bara ni fryser det här rummet." Just nu, just här.

Jag fick den idag. Känslan. Med en utsikt som var vidunderlig, pissvädret till trots. Med en gigantisk samling människor som sorlar och låter och väsnas och rör sig men som du på något sätt varken hör eller ser. Och du fäster blicken på något för 100 000:e gången och plötsligt är det som att det är första gången.

Vi zoomar in.

Ser ni?

Vid barnvagnen där. Det är bara Cissi som syns, men jag lovar - alla står där. Familjen. Som man tycker tar så mycket energi ibland. Som man inte tycker ger något tillbaka ibland. Som man på något sätt alltid vet finns där och förhindrar en att hamna på botten när man faller. Som fångar upp, lindar in och pussar och blåser bort det där vad det än nu må vara den dagen.

Och de står där för första gången. Där. På toppen av backen ser jag dom där nere. Med utsikten och folket och världen för mina fötter. Och jag ville frysa det igen. Stunden. Man inser att man har allt. Man unnar alla andra stackare lite glädje i livet, de där övriga på bilden som haft mindre flyt.

Cissi

Liamoso

Alvinoso

Trissvinnaren

Tack för att ni finns. Att fylla år med er hos mig varje dag är enkelt, man vill bara ha ett år till. Och ett till.

Älskar er.